”Rädsla” Novell del 5

”Du ska tåla, oavsett vad som har hänt!” ”Du har inte varit här 3 år än, du måste bli svensk innan du skiljer dig.” ”Det hör till familjelivet att förlåta varandras” ”En mamma måste stå ut för barnets skull”. Olika åsikter och vägledningar ekar i hennes tankar. I det lilla thailändska samhället är det inte konstigt att hennes separation sprider sig och blir något att prata om. Dessutom att det inte tog så lång tid att träffa en ny svensk man är en annan orsak att Mali blev bedömd både positivt och negativt. Självklart är hon tacksam för alla råd och uppmuntrande ord, men allt påverkar absolut inte hennes beslut. Här finns inte hennes mamma eller bror som hon behöver bekymra sig för hur det påverkar på dem. Bara hon vet vad hon gör, behöver hon inte bry sig om hur folk tänker längre.

En enda sak som gör henne ledsen är när hon tänker på hur många thailändskor som är här och fortfarande försöker ”stå ut”. I många thailändares ögon är hennes familjeliv bara ett vanligt familjeliv, men inte för henne. Här är inte Thailand. Här är Sverige där hon ska leva i nu. Hon reste inte den långa vägen hit för att leva med ett stort tålamod. Hon kom inte hit för att vara under någons kontroll även om platsen är obekant för henne. Detta behöver hon absolut inte ens i sitt eget land. Om det inte är familjeliv där man bor sida vid sida och går tillsammans så är det inte hennes plats. Hon visste inte vad som skulle hända efter skilsmässan. Även om hon skickades tillbaka till sitt land på grund av att hon inte är svensk, måste hon få barnet med hem. Det var nog dumt att hon gick hemifrån utan att ha planerat något, men ens tålamod är begränsat!

Även om situationen orsakar osäkerhet och rädsla, är hennes envishet iallafall starkare. Och upptäckten av hur thailändskor behandlas här gör att hon måste kämpa och se framåt! Om alla thailändskor som kommit hit måste leva under dessa förhållanden, hur många ytterligare thailändskor kommer att tas hit av män som är själviska och utnyttjar? Hur många thailändskor kommer att bli mer inlåsta p g a oförståelse och okunnighet? Hur många fler människor kommer att utnyttja varandra? Även om Mali verkligen vet att hon bara är en liten punkt, en liten punkt som inte kan ändra någonting, ska hon absolut inte gå bakåt. Trots att hon känner fruktan, måste hon gå! Hon har bestämt sig målmedvetet och känner kraften i ilskan att slåss. Hon måste gå vidare! tänker hon för att peppa sig själv. Hon måste! Hon måste vidare! Men…. vart ska hon gå….funderar Mali och blir långsamt utmattad och deprimerad, likt en brasa som sakta brinner ut, när hon kommer till frågan hur hon ska klara sig från denna katastrof. Hon har fått hjälp av socialen och känner sig tacksam att de finns, men om hon kan välja vill hon klara sig själv istället. Den smärtsamma förvirringen gör att frågan ”vad ska hon leva för…?” växer fram. Mali tänker på sin mamma och bror. Om hon åker hem, drar hon skam över dem, men utan henne så är allt bara slut. Döden som tidigare var något hon såg på med förskräckelse och rädsla, blir nu den enda vägen till frihet och stillhet. Medan hon funderar på hur hon skall göra, känner hon plötsligt en smärta i sitt hjärta. ”Sonen!”, tänker Mali, vad kommer att hända med honom när han bor hos en ensam pappa…

Mali sitter fortfarande i mörkret och begrundar sitt öde. Hennes lägenhet ligger 500 meter från Martins hus och bredvid sonens dagis. Därför är det inte svårt för henne att gå till sonen. Även om barnet delas mellan dem varannan vecka, går Mali iallafall till sin son när han är hos Martin på grund av hon inte förstår kulturen. Och känner oro. Hela tiden innan sonen började på dagis var det hon som tog hand om honom och allt hemma. Mali tänker på huset nu när hon besöker sonen hos Martin. Det är inte lätt med ett litet barn och ta hand om hemmet när man jobbar full tid. Hur kan man ge försiktiga kramar till ett barn som behöver uppmärksamhet och vård när man själv också behöver egen tid? Dessutom kan sonen inte prata än fast han är 3 år. Mali tänker på sonen. Hela tiden har hon pratat med honom på sitt språk om vad som händer och fastän han inte kan svara tror hon att han förstår. Genom att förklara gråter han aldrig oavsett om hon eller Martin behöver lämna honom. Men som mamma tror hon sig se och höra misstanke i sonens ögon varje gång när hon lämnar honom efter besöket hemma hos hans pappa. ”Varför måste mamma gå?” Men tvärtom när hon hämtar honom på dagis så gråter han och springer för att gömma sig under bordet. Det hände aldrig när hon bodde hos Martin. Det är nog svårt för andra att förstå varför ett barn blir rädd för sin mamma men för Mali gör det ont djupt in i hjärtat och hon förstår barnet väl.

Mali tittar sig omkring i lägenheten medan hon fortfarande sitter på samma ställe. När man går ut ur rummet som är både vardagsrum och sovrum kommer man in i en ca 6 meter lång hall som leder till ytterdörren. Till vänster ligger toaletten, vägg-i-vägg med köket. Totalt ca 30 kvadratmeter. Jämför med Martins hus är det mycket mindre men det är svårt för ett litet barn att förstå hur bra det är för sin mamma att få börja ett nytt liv och vara nära. Även om Martins hus inte är så stort, känner sonen väl till det och känner sig trygg där. Därför förstår Mali sonen varför han tycker att mammas hämtning är så skrämmande. Mali tänker på hemmet i sitt hemland. Om vi är där då behöver sonen inte vara som han känner nu. Där finns hjälp från familjen och värme runtomkring genom mormor och morbror, men här är hon bara en invandare… ”Invandare”, ja… hon är en ganska ny invandare här. Det är inte konstigt att hennes liv inte är säkert. Men sonen är häften svensk. Han är inte helt invandare. Han bör få ett bättre liv än hennes….. Han är för liten för att bli påverkad av hennes öde…..

Genom datorns svaga sken kan man se Malin otydligt, där hon ligger med slutna ögon i soffan och knäppta händer på magen. Hon känner lugn och ro när hon stilla tittar på sin son i tankarna och funderar på hur hon skall lösa problemet. Sonen satt och var glad med olika nya leksaker han fick i 3-årspresenter. Det var hemma hos Martin och hon var där för att hjälpa till med kalaset. Efter alla hade åkt, kramade och klappade hon försiktigt sonens huvud som farväl innan hon skulle gå hem – men hon kunde inte. Hon stod fortfarande bakom dörren i hallen för att gömma sig och tittade på sin son. Bilden av en glad pojke började förändras och blev långsamt en flicka som tittade på andra barn med sina föräldrar.  Hon kommer ihåg den känslan när hon saknade sin pappa och mamma och hur glad hon blev när de kom från sin affär och besökte henne. Affären gick bra för dem. Detta gjorde att Mali hade ett bra liv och därför ville många barn ha vad Mali fick. Men tvärtom önskade Mali bara en sak som de hade. En enda sak som hon burkade titta och vara avundsjuk på; när de kunde se och hålla i sina föräldrars händer varje dag. Mali stod och tittade på sig själv i sina tankar, som långsamt försvann och blev sonen igen. Oavsett om det är pappa eller mamma som barnet älskar, behöver eller saknar. Är det här hennes present till sitt 3-åriga barn? frågade hon sig själv medan tårarna började rinna omedvetet. Hon tittade tankspridd på pojken som inte förstod vad som hände, så hon märkte inte när Martin kom och ställde sig bredvid henne. Mali började snyfta och la omedvetet sitt huvud mot Martins bröst.

”Vill du komma hem nu?” frågade Martin medan han la sin hand på hennes huvud.

Den frågan fungerade som ett larm som väckte henne från det undermedvetna. Ögonen öppnades medan huvudet drogs tillbaka och hon med rak rygg sa ”Nej”, utan att tveka. ”Jag måste gå nu”, sa Mali och vände sig mot dörren. Dörren öppnades innan hon gick med bestämda steg mot sin lägenhet. Tiden som hon hade väntat på förändring räckte!

Klockan är 8:10 på morgonen när Mali vaknar i soffan. Hon kommer inte ihåg när hon somnade i går natt. Så fort hon stiger upp ur soffan tar hon sin telefon på bordet. Martin har säkert lämnat pojken på dagisen nu, tänker hon.

”God morgon”, säger Mali.

”Jaha, god morgon”, svarar Martin i telefonen.

”Jag vill komma tillbaka”, säger hon i telefonen utan indirekt.

”Komma tillbaka? Vad menar du?”, frågar Martin undrande.

”Du har sagt att jag får vara hemma även om vi har separerat och nu vill jag. Vad säger du?” Mali talar bestämt i telefonen. Frågan ställs med förväntan på ett svar.

”Ja, det har jag sagt”

”Så vad ska du säga nu då?”

”Jag måste fundera, jag kan inte svara dig nu”, säger Martin.

”Jag ska vara där som en vän för att ta hand om vår son och hemmet. Kom ihåg att du har sagt det.

”Ja ja, det har jag gjort men jag sa jag kan inte svara dig nu”.

”Jag kommer att ringa dig imorgon då”.

”Jaha, gör det då”, säger Martin.

”Ha det bra, och hej då”, säger Mali och avslutar samtalet efter Martin sagt hej då.

Hela dagen har tiden gått långsamt för Mali. Efter hon blivit klar med middagen och duschat så sitter hon i soffan som vanligt. TV är på som sällskap. Datorn lyser som den burkar. Hon kollar tankspritt hur andra har det (bra) på en social sida medan hon väntar på att bli sömnig. Martins svar är det viktigaste mål för henne nu. Och plötsligt ringer telefonen. Martin! tänker Mali och tar telefonen hoppfullt i handen. Hon ser knappt på skärmen. Neej…det är inte Martin….

”Hej”, säger Mali i telefonen försiktigt och skeptiskt.

”Hej, är allt bra med dig”, säger en röst i telefonen.

”Bra”, tack, själv? svarar hon automatiskt utan att tänka. Hon är förfarande förbryllad att hon får höra av honom igen.

”Bara bra”, säger Erik och inget mer.

”Varför ringer du mig?” frågar hon undrade utan att vänta på Eriks svar. Det var slut mellan dem.

”Jag tänker på dig och undrar hur det har gått för dig”.

”Jag kommer att flyta tillbaka till Martin.” säger hon okänsligt.

Det är klart att han blir besviken på hennes besked, det är bara några dagar sedan de var i kontakt. Trots hennes ålder och den rådande situationen var det inte troligt att de skulle bli kära, men Eriks ömhet och förståelse ledde till ett förhållande. Även om det bara har gått en kort tid har det givit henne hopp om att kärleken, skall kunna blomma igen. Hon bestämmer sig för att förklara för Erik att allt gör hon för sin pojkes skull utan förväntning om att han ska förstå. Han har varit en snäll människa och förstått det mesta som hänt henne, därför vill hon ge dem en chans igen men allt beror på om han kan lita på henne. Erik har lyssnat. Samtalen avslutas med att båda skall tänka och fundera hur de vill göra. Det är klart… hon har funderat….

Efter att Mali och Martin kommit överens, flyttas allt från lägenheten till Martins hus. Utanför bilen står Mali med sista flyttpåsen i handen och tittar mot huset. Huset som en gång var familjens…. I går var hon här för familjen och sig själv men idag är det längre. Det är som hon har ett nytt liv efter döden, därför är den gamla känslan borta. Även om hon är här igen nu, även om det är exakt samma plats, är det absolut inte samma punkt för henne…. När det är klart med flyttningen och middagen sätter sig Mali i soffan bredvid sonen som uppmärksamt tittar på en tecknad film. Hon lägger lätt handen om och kramar den lilla axeln. ”mammas hjärta, du är mammas liv. Från och med behöver du inte sakna pappa eller mamma längre.”, tänker Mali tyst och nöjd.  ” Du kommer att få känna lycka och trygghet i det huset som du vill. Mamma ska inte lämna dig igen” säger hon mjukt och klappar lätt på sonens huvud. Även om han inte förstår allt vad hon säger är hon säker på att han känner hennes kärlek. ”Oavsett vad som kommer att hända ska hon vara här för sonen. Hennes liv är bara för sonen”, tänker Mali och drar mjukt och försiktigt det lilla huvudet till sin kram medan han fortfarande tittar uppmärksamt på filmen.

Sonen ligger med sin pappa i en stor säng i ett av sovrummen och ett annat sovrum har blivit Malis. Hon ligger i sängen och lyssnar på sonen tills det blir tyst. Ögonen som stirrar på det tomma taket genom lamporna som lyser från vägen utanför, är fortfarande pigga. Hon tänker på när hon var vid kvinnojouren. ”Rädd” var det svaret som gav henne hjälp från socialen efter en enda fråga; ”hur hon känner inför sin man”. Hon undrade hela tiden varför de inte brydde om vad rädslan kom ifrån och vad som hänt men nu förstår hon. Rädslan bör inte finnas i en familj med kärlek. Idag har hon ingen känsla av rädsla längre utan lättnad. Det som hon blev utsatt för, för att hon skulle bli rädd, gjorde henne aldrig rädd. Det gjordes mot fel person!

Det hon var rädd för finns inte längre eftersom det redan har hänt och kan inte hända igen. Den trasiga saken kan inte brytas igen. Och det här är det bästa som hon kan göra när hon inte kan behålla familjen för sonen. Oavsett vad som händer i detta hus. Oavsett hur det är vet hon åtminstone vad hon kämpar för. Även döden har hon stått inför. Från och med nu finns det inget mer som hon kan bli rädd för!

Nunti